beashastliv

Att få göra och klara det själv.

Jag tror inte jag är ensam om detta, jag tror att det finns många många fler som har någon form av ridrädsla, man älskar hästar och man vill inget annat än att vara i stallet, men när det kommer till ridningen så får man en mental spärr, det kan komma från många olika saker, en olycka, en negativ inställning, att man bevittnat en olycka. Min ridrädsla har varit kopplat till min prestationsångest, och min negativ inställning, och det klassiska frasen "tänk om", tänk om hästen brallar iväg när jag sitter upp, tänk om hästen blir rädd för det där, tänk om hästen tänker kasta sig över den läskiga bron. Alla dessa scenarion har aldrig hänt men tänk om?! 
När man har den inställningen, tillsammans med "det kommer gå dåligt" eller "jag kommer inte klara det" då resulterar det iaf för min del till INGEN ridning alls, för man "vill inte" eller jag har "inte tid" fast man har all tid i världen, och man vill inget annat. Men när man står där och ska sätta foten i stigbygeln, pulsen ökar och man börjar känna stressen kommer smygande. Då är det inte enkelt. 

Igår växte jag, igår gjorde jag allt det där läskiga själv, jag tacklade min stress och fick ut en otroligt positiv upplevelse av det. 
Morik har aldrig på något vis varit en "galen" häst eller vad man vill kalla det, men han har varit stressad på gången, svårt att lyfta hovarna, och vid uppsittning så har han gått något steg framåt eller tänkt det iaf, men det har aldrig egentligen varit något problem, bara mina hjärnspöken som förstorar upp allt! 

Igår var som sagt Morik otroligt fin på gången, han lyfte hovarna utan problem, och jag kände hur ridsuget kom smygande. Men tankarna som medföljde var "jag gör det imorgon" "det blåser en aning tänk om han blir rädd". Men igår hade jag gett mig fasen på att nu ska jag rida, imorgon kommer aldrig, för då tänker jag samma sak imorgon igen. Jag sadlade och tränsade Morik, och innan jag visste ordet av det stod vi vid pallen på ridbanan, jag satte foten i stigbygeln och hoppade upp innan jag hann tänka, och vet ni vad? - DET GICK BRA! 
Han stod så fint och stilla tills jag fick in den andra foten i stigbygeln och sedan red vi en stund på banan, mest i skritt och även lite trav, efter ca 40min satt jag av och plockade undan konerna som jag använt mig av, ledde Morik till pallen och satt upp igen för att rida till stallet, och andra uppsittningen gick bra också!! 
Att få klara något själv, det gör att man växer, jag gör det iaf. Jag vill med detta inlägg att uppmuntra andra att prova själva, att våga, vill man ha med någon på marken som stöd som "tittar på" och kan uppmuntra en, ha det. Men försök att göra momentet själva! 

Har man en häst som kan bli farlig så ska man alltid ha med någon, en tränare, en hästvan människa osv. Man ska inte hantera eller försöka hantera en häst som kan bli farlig själv. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas