beashastliv

Morik VS Min upplevelse av ridturen idag!

Idag vart det en uteritt på 1timme med Johanna och Zidde, vilket var himla kul, jag och Morik har nog väldigt olika uppfattningar om hur det gick idag, tänkte att jag skulle försöka sammanfatta våra olika upplevelser! ;-) 

Min: Ridturen började ganska spänt, första gången jag rider just denna runda, vilket gjorde mig lite spänd. Morik var på tårna, och vart rädd för en hög med bajs som låg på en av åkrarna vi red förbi, det tog ett tag innan vi kom förbi det, men det upplever jag att jag löste det bra, vi stod och kollade på det "farliga" ett tag sen gick han för bi. 
Efter en stund kom vi in på en mindre väg som ledde upp i skogen, och där vart Morik väldigt rädd för en hund som kom från ingenstans och skällde på oss, så han for i väg i någon slags galopp, men jag fick stopp på det ganska snabbt, jag måste verkligen öva på att inte dra upp händerna när jag blir spänd, för det smittar av sig direkt på Morik. 
När vi hade kommit in i skogen en bit kom vi till två vattenpölar, mellan vattenpölarna fanns det ca en 5cm bred slinga med vatten som band ihop de två vattenpölarna, den bestämde sig Morik för att hoppa över, vilket jag inte var beredd på men jag satt kvar! ;-) 
Efter den långa grusvägen kom vi till ett karlhygge, och där skötte sig Morik galant, där kunde han inte tänka på något annat än vart han satte fötterna så det gick lugnt och stilla till, tills vi kom till diket som vi skulle ta oss över, eftersom jag aldrig hoppat något dike med Morik visste jag inte alls hur han skulle reagera. Och där tog han ett litet skutt, jag trodde att han skulle hoppa högre/längre men det vart perfekt, så jag tyckte att han var super duktig. Efter diket kom vi till en grusväg till som vi skulle försöka trava på, men här vart han lite övertaggad så det vart galopp, tölt, trav, och skritt i samma och när jag bromsade honom lite för att få kontroll på det han höll på med bockade han lite. Jag vart ganska förvånad att han bocka, men det var ju inga rejäla bocksprång, men han ska inte lägga till det som en olat... På vägen hem var han lugn som en filbunke, vilket han brukar vara när man är påväg hem! :-) 

Morik: Ridturen började med att det gömde sig ett stort monster bakom de där högarna med bajs, jag försökte övertala matte att vi kommer bli uppätna, men hon lyssnade inte som hon brukar, utan manade på mig till vidundret. Jag kan ha misstagit mig, men jag tyckte precis att det var ett monster bakom den där högen. Efter att ha blivit lite förödmjukad av "men lilla gubben då, det är ju inget där bakom" så fortsatte jag min livs ridtur, redan här kände jag att om jag kommer hem levande är jag glad. Nästa fara lurade längre bort, hade det inte varit så att det fanns hästkompisar i hagen bredvid ladugården som var helt oberörda av det konstiga ljudet så hade jag ALDRIG gått förbi. Men nu litade jag på att hästkompisarna i hagen hade läget under kontroll så jag traskade med raska steg förbi.
Fara nummer 3 (ja, ni hör, detta var ingen nöjes runda direkt) kom när det förbaskade hunden skrämde smått livet ur mig. Och jag tror att matte uppe på ryggen vart rädd också! ;-) 
Zidde min bästa polare vart inte ett dugg rädd. kanske har han blivit hjärntvättad?? 
Efter en lång evighet kom vi till vattenpölarna, där simmade det både krokodiler och hajar, så inte konstigt att jag var tvungen att hoppa, hoppade för kung och fosterland. Tur att hon satt kvar, för jag hade inte vänt för att hämta henne! 
Ritten fortsatte i en skog där det kan lura 1miljon faror, men här fick jag hålla tungan rätt i munnen för att inte sätta ner hovarna i några faror, Väl ute ur den ruskiga skogen kom vi till vallgraven, jag hade tänkt tagit vallgraven med fart men matte bromsade in och vi vart stillastående och kollade ut över stupet. Jag tog sats och hoppade. Vi klarade oss. 
Sen fick jag börja springa, jag hade helst sprungit det fortaste jag kan bort från alla faror men matte trilskades som vanligt, fick bocka lite för att säga åt henne att lägga av men då vart hon sur, fattar hon inte att jag höll på att rädda livet på henne??? Otacksam är var hon är. 
Efter ett tag kände jag igen oss igen, och jag insåg att jag var påväg hem, prövningen var över, vi överlevde!! 

Ungefär såhär var våra olika tolkningar. Oavsett är jag nöjd med bådas insats, ibland kan jag bli lite rädd av mig och spänna mig vilket jag jobbar på dagligen, och då är det inte så lätt för Morik att vara lugn. Morik är den roligaste och bästa hästen jag vet, även om han var en räddhare idag!! ;-) 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas